Något jag märkt tydligt det senaste är att människor i min närhet mer och mer drabbas av ålderskriser. Jag är 22 år och folk som är lika gamla som mig eller till och med yngre verkar lida av det. Varför? Det är väl ingen som tycker att någon som är gammal runt 20? Och vad är det för fel med att bli äldre?
Allt har ju sin tid. Gymnasietiden var väl rolig men aldrig att jag skulle vilja tillbaka dit. Att bo på kollektiv i Oslo var också en upplevelse men inget jag vill göra idag. Någon gång kommer jag säkert vilja ha hus och barn men inte än. Det är ingen brådska. När en kompis frågade mig när jag skulle skaffa barn så svarade jag bara: "Ingen aning. Den dag jag vill ha det". När den dagen kommer är omöjligt att veta på förhand.
Jag tror även att folk idag rutar in sina liv för mycket. Man tror att när man når en viss ålder så ska man vara på ett visst sätt. Min lillasyster frågade mig någon gång om jag hade panik över min ålder. Mitt svar: Nej åldern är bara en siffra jag kan fortfarande göra samma saker som när jag var 18 om jag vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar